Storforsen i juletid

http://erikstubbfalt.com

En liten del av mig ångrar att jag aldrig gav mig ut på äventyr efter gymnasiet. Ni vet, som så många gör. Ett par månaders planlöst resande, åtminstone, i en avlägsen världsdel.

Samtidigt vet jag ju att kapitalet aldrig fanns, eftersom jag hade svårt att hitta ett jobb och därför gick arbetslös i nästan ett halvår. Något eventuellt resesällskap fanns aldrig. Ej heller det rätta modet.

Njutbara ljud

Åska

Förutom den eventuella riskfaktorn i elektrisk spänning som klyver luften så ser jag inga som helst nackdelar med åskan. Synen av den är vacker, men ändå menlös i jämförelse med ljudet. Ljudet. Ett sådant som innehåller frekvenser omöjliga att återskapa på syntetiskt vis. 

Jag älskar när det mullrar i fjärran, så långt bort att det är svårt att uppfatta. Men jag njuter desto mer när ovädret cirkulerar kring huvudet på en, när marken skakar och himlen blinkar i grått och vitt. Det faktum att ljudet kommer till genom luftmassor som kolliderar, att det faktiskt bara är vakuum som fylls med innehåll, fascinerar mig särskilt.

Bleckblåsinstrument

Detta måste vara den mest underskattade kategorin bland musikinstrument. I alla fall inom alla sorters popmusik, och all annan musik som jag lyssnar på. Egentligen handlar det ju bara om läppvibrationer som fortplantar sig genom ihålig metall, men visst låter det fantastiskt?

Potentialen är enorm, tänk er bara: drömsk pop fylld av trumpeter, post-rock med ett majestätiskt valthorn, eller varför inte blytung hiphop med en bastuba i botten? Jag tänker förevigt hoppas på att man använder bleckblås till fler genrer i framtiden.

Publikmassor

Ljud, värme och vibrationer från riktigt stora folkmassor är minst sagt berusande. Ju större desto bättre, givetvis. Här syftar jag på konserter, då jag inte har upplevt detta i andra sammanhang.

De konserter jag upplevt mitt i massor på 80000-90000 personer har nämligen varit magnifika, tack vare publiken lika mycket som musiken. Enbart vetskapen om att man delar en upplevelse med så många människor är fin, att därtill omges av sång och applåder är desto mer ljuvligt. Särskilt när jublet överröstar ens egna tankar, men samtidigt känns som ett perfekt soundtrack till dem.

Album för olika sinnesstämningar, del II

För eftertänksamhet och grubblerier: Röyksopp – Melody A.M.

Kanonbra låtar finns lite här och där i Röyksopps katalog, men med 14 år på nacken så förblir dock Melody A.M. deras mest stabila album i mina öron. Downtempo/chilltronica av den här typen kan bli ett nästan löjligt trivsamt soundtrack till lugna cykelturer, nattliga bilfärder eller sömniga flygresor. Tempot är lugnt och musiken består mest av kvittrande syntar samt evigt ekande trummor. Öppningsspåret So Easy, som innehåller underbart mystiska röst-samples och en fjäderlätt rytm, hör till en av de bättre stunderna. Dit hör också låtar som Eple, In Space och A Higher Place.

Jag tycker inte att den här skivan förmedlar något särskilt humör, den känns svävande och fundersam på ett väldigt mysigt vis. Musiken är inte särskilt uppseendeväckande, fyllig eller djup. Den är dock lätt att leva med, och svår att bli less på. 

För nattligt lugn: London Grammar – If You Wait

Vackrare brittisk pianopop än den som London Grammar producerar lär vara svår att hitta, om den överhuvudtaget finns. Deras första och enda album innehåller så mycket som 17 låtar, och inte ett enda direkt svagt spår. Musiken är lågmäld och stillsam, men ändå rätt dramatisk tack vare Hannah Reid’s röst. Det var förresten tack vare hennes magiska gästsång i Disclosure’s Help Me Lose My Mind som jag så småningom fick upp ögonen för London Grammar. Den finns även med på detta album, och låter som en väldigt udda fågel bland 16 rena ballader.

If You Wait är en timmes avkoppling, ett perfekt sällskap när rullgardinen täcker fönstret och lampan för längesedan är släckt. Ett album att andas lugnt och sluta ögonen till.

För yrsel och förvirring: Flying Lotus - Los Angeles

I ärlighetens namn så har jag inte själv förstått mig på den här skivan, men kanske är det just därför den passar så bra för yrsel och förvirring. För det är precis sådana känslor som detta sju år gamla elektroniska drömspel sprider. Faktum är att jag inte ännu kan avgöra om jag tycker om Los Angeles eller inte, eftersom min hjärna fortfarande bearbetar den strida ström av intryck och idéer som finns representerade här. Därför vet jag inte heller om det här bör ses som ett albumtips överhuvudtaget.

Stämningen är överlag mörk och diffus, med rytmer som böljar och skiftar gång på gång. Vissa låtar känns som fylliga kollage av samplingar, avhuggna melodier och elektroniska missljud. Andra spår känns som förvridna hiphoprytmer täckta av syntar och knaster. Det är sannerligen en utmaning att bena ut innehållet som Flying Lotus fyller sin musik med. Challenge accepted!

Album för olika sinnesstämningar, del I

Eftersom mitt humör och mående har växlat en del på sistone, så har även musiken som jag omger mig med varierat. Jag återkommer ofta till vissa artister och skivor vid specifika sinnesstämningar, och här ska ni få några exempel på detta.

För mild munterhet: The Shins – Port Of Morrow

Ett av rätt få album av den här sorten som jag gärna lyssnar på från början till slut. Port Of Morrow är ett uppsluppet och lättlyssnat amerikanskt popalbum av ett band som jag haft en fin relation till sedan jag, för snart åtta år sedan, hittade till deras förra skiva Wincing The Night Away.

Bandets sound utgörs av mjuka gitarriff och ackordslingor från början till slut, med James Mercer’s avspända stämma i förgrunden samt lätta och lösa trummor i bakgrunden. Simple Song och No Way Down är särskilt bra på att förmedla god stämning, men det finns även ett par lite dystrare spår framåt slutet av skivan (samt ett smått psykedeliskt nummer i form av det avslutande titelspåret). 

För tung sorg: Anna von Hausswolff – Ceremony

Ett svenskt album med en andäktigt vacker stämning genom totalt 13 spår. Ceremony är i grund och botten ett popalbum, men känns nästan lika mycket som en modern samling psalmer. Att orglar utgör en central del av soundet bidrar såklart väldigt mycket till detta.

Annas sångröst är dessutom smått fenomenal; en och samma låt innehåller ofta både lågmälda partier och desperation på gränsen till falsettsång. Fenomenal är även hennes känsla för sorgsna melodier – utmärkta exempel finns i spåren Liturgy Of Light och Funeral For My Future Children.

Hela inspelningen är luftig och rymlig, man får lätt en känsla av att befinna sig i en stor sal med väggar av sten. Det är en känsla som jag gärna återvänder till i ledsna ögonblick. 

För rabiat ilska: M.I.A - /\/\ /\ Y /\

Att lyssna på detta album vid fel sinnesstämning är ej att rekommendera; huvudvärken infinner sig då omgående. MAYA (skrivet med slash- och backslashtecken i sin originalform) är nämligen en samling oljudsmättade alternativa hiphoplåtar som passar bra i de lägen då en vill blåsa huvudet rent från tankar och grubblerier. 

Intensiteten maxas redan under det andra spåret, STEPPIN UP, där ljuden av borrmaskiner i väggar faktiskt används som ett musikaliskt element. Det skär i öronen som vore det en tandläkarborr mot lyssnarens framtänder. Tillsammans med en stökig basgång och M.I.A som repetitivt mässar saker som ”Rub-a-dub-a-dub-dub” i slutet på varje textrad blir det hela rätt ansträngande att lyssna på. Men ack så effektivt.

Bästa spåren är dock XXXO, STORY TO BE TOLD och TELL ME WHY. Efter ett varv är man arg på M.I.A, faktum är att man är förbannad på hela skivan. På ett bra sätt.

 

“Här börjar det. Hoppas att ni hänger med.”

Det var vad jag hade att säga när jag, för snart fyra och ett halvt år sedan, skulle publicera det första inlägget i den här bloggen. Tydligen. Så står det ju, under de två svartvita bilderna som inlägget i övrigt består av.

Jag kan inte påstå att jag tydligt minns vad jag planerade att fylla min blogg med, men antagligen önskade jag mig en gnutta uppmärksamhet. Jag ville säkert visa att jag kan ta bilder som jag i alla fall själv tycker är intressanta. Säkert hade jag också en tanke om att publicera texter. Att däremot producera texter som jag själv tycker är intressanta, det har alltid varit kolossalt svårt.

I botten ligger dock något annat: Att tro att någon ska vara intresserad av vad jag har att säga, det har alltid varit ofantligt svårt.

Skrift på beställning, det är dock något jag alltid har behärskat. Det är till och med så att jag jobbar med skrift; säljer skrift. Det har jag gjort längre än den här bloggen har funnits. Numera driver jag dessutom en enskild firma just för detta.

Jag bor i en by i Norrbottens inland, och det finns så mycket med min tillvaro som jag vantrivs med. Länge länge länge har jag plågats av tristess och ensamhet, och kanske är det just detta som drivit mig till att faktiskt publicera ett inlägg här. Detta totalt intetsägande och andefattiga inlägg, som egentligen inte handlar om någonting särskilt.

Här börjar det om. Undrar om någon hänger med.