Förutom den eventuella riskfaktorn i elektrisk spänning som klyver luften så ser jag inga som helst nackdelar med åskan. Synen av den är vacker, men ändå menlös i jämförelse med ljudet. Ljudet. Ett sådant som innehåller frekvenser omöjliga att återskapa på syntetiskt vis.
Jag älskar när det mullrar i fjärran, så långt bort att det är svårt att uppfatta. Men jag njuter desto mer när ovädret cirkulerar kring huvudet på en, när marken skakar och himlen blinkar i grått och vitt. Det faktum att ljudet kommer till genom luftmassor som kolliderar, att det faktiskt bara är vakuum som fylls med innehåll, fascinerar mig särskilt.
Bleckblåsinstrument
Detta måste vara den mest underskattade kategorin bland musikinstrument. I alla fall inom alla sorters popmusik, och all annan musik som jag lyssnar på. Egentligen handlar det ju bara om läppvibrationer som fortplantar sig genom ihålig metall, men visst låter det fantastiskt?
Potentialen är enorm, tänk er bara: drömsk pop fylld av trumpeter, post-rock med ett majestätiskt valthorn, eller varför inte blytung hiphop med en bastuba i botten? Jag tänker förevigt hoppas på att man använder bleckblås till fler genrer i framtiden.
Ljud, värme och vibrationer från riktigt stora folkmassor är minst sagt berusande. Ju större desto bättre, givetvis. Här syftar jag på konserter, då jag inte har upplevt detta i andra sammanhang.
De konserter jag upplevt mitt i massor på 80000-90000 personer har nämligen varit magnifika, tack vare publiken lika mycket som musiken. Enbart vetskapen om att man delar en upplevelse med så många människor är fin, att därtill omges av sång och applåder är desto mer ljuvligt. Särskilt när jublet överröstar ens egna tankar, men samtidigt känns som ett perfekt soundtrack till dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar