Album för olika sinnesstämningar, del I

Eftersom mitt humör och mående har växlat en del på sistone, så har även musiken som jag omger mig med varierat. Jag återkommer ofta till vissa artister och skivor vid specifika sinnesstämningar, och här ska ni få några exempel på detta.

För mild munterhet: The Shins – Port Of Morrow

Ett av rätt få album av den här sorten som jag gärna lyssnar på från början till slut. Port Of Morrow är ett uppsluppet och lättlyssnat amerikanskt popalbum av ett band som jag haft en fin relation till sedan jag, för snart åtta år sedan, hittade till deras förra skiva Wincing The Night Away.

Bandets sound utgörs av mjuka gitarriff och ackordslingor från början till slut, med James Mercer’s avspända stämma i förgrunden samt lätta och lösa trummor i bakgrunden. Simple Song och No Way Down är särskilt bra på att förmedla god stämning, men det finns även ett par lite dystrare spår framåt slutet av skivan (samt ett smått psykedeliskt nummer i form av det avslutande titelspåret). 

För tung sorg: Anna von Hausswolff – Ceremony

Ett svenskt album med en andäktigt vacker stämning genom totalt 13 spår. Ceremony är i grund och botten ett popalbum, men känns nästan lika mycket som en modern samling psalmer. Att orglar utgör en central del av soundet bidrar såklart väldigt mycket till detta.

Annas sångröst är dessutom smått fenomenal; en och samma låt innehåller ofta både lågmälda partier och desperation på gränsen till falsettsång. Fenomenal är även hennes känsla för sorgsna melodier – utmärkta exempel finns i spåren Liturgy Of Light och Funeral For My Future Children.

Hela inspelningen är luftig och rymlig, man får lätt en känsla av att befinna sig i en stor sal med väggar av sten. Det är en känsla som jag gärna återvänder till i ledsna ögonblick. 

För rabiat ilska: M.I.A - /\/\ /\ Y /\

Att lyssna på detta album vid fel sinnesstämning är ej att rekommendera; huvudvärken infinner sig då omgående. MAYA (skrivet med slash- och backslashtecken i sin originalform) är nämligen en samling oljudsmättade alternativa hiphoplåtar som passar bra i de lägen då en vill blåsa huvudet rent från tankar och grubblerier. 

Intensiteten maxas redan under det andra spåret, STEPPIN UP, där ljuden av borrmaskiner i väggar faktiskt används som ett musikaliskt element. Det skär i öronen som vore det en tandläkarborr mot lyssnarens framtänder. Tillsammans med en stökig basgång och M.I.A som repetitivt mässar saker som ”Rub-a-dub-a-dub-dub” i slutet på varje textrad blir det hela rätt ansträngande att lyssna på. Men ack så effektivt.

Bästa spåren är dock XXXO, STORY TO BE TOLD och TELL ME WHY. Efter ett varv är man arg på M.I.A, faktum är att man är förbannad på hela skivan. På ett bra sätt.